Bergstoppar genom bussfönstren.

Minus en miljard grader på berget och vinpackad snö så långt ögat når. Dessa förutsättningar ger i stort sett två alternativ: Hitta på nåt kul ute och frysa ihjäl eller sitta inne och göra något som involverar en laptop. Det är under tider dessa man får ha ett öppet sinne och vända kappan efter vinden om man vill uppleva något episkt. Det var precis vad jag och Jonas gjorde i onsdags när en polare ringde och frågade om vi ville hänga med till Vancouver följande morgon. Som bonus hade Martin, den tidigare nämnda polaren, en kompis som pluggar i Vancouver, så det var bara att sova över där om vi hade lust, och det hade vi ju såklart. Vips var en två dagar lång semester från semestern inbokad. Nån myntade passande nog begreppet "metasemester". Såhär fortlöpte vår metasemester.

Efter att på tisdagen fått ordentliga frostskador högt uppe på en mjölkig bergskam, kändes det riktigt skönt när man morgonen efter fick sätta sig i en varm Greyhound buss och åka på lite storstadsemester. För det var precis så det kändes, att man var på väg på semester.
Bussresan från Whistler tog nästan tre timmar. Men att åka buss i miljöer som dessa är minst sagt en häftig upplevelse. Vi hade ju åkt samma sträcka för knappt två månader sedan när vi anlände från Sverige. Men då var man inte så värst alert med femton flygtimmar i kroppen, så det var som att man aldrig åkt där förr.

Horseshoe bay

Det bjöds inte helt oväntat på mängder av spektakulära vyer längs vägen. Den som har bilat längs Norges kust skulle bitvis kunna bli påmind. Dock är det är inte som i alperna där man sitter och får nackspärr av att titta upp på alla toppar. Bergen här i nordamerika är nämligen mycket äldre än de i alperna så de har hunnit blivit mer nerslipade av väder och vind.
Väl framme steg vi ur bussen och hade inga som helst planer, vi hade ju inte direkt haft massor med tid att planera. Vi hade dock fått tips om att det skulle vara en upplevelse att gå längs East Hastings Street. Detta hade vi fått berättat var en gata där samhällets minst lyckosamma människor lever.
Någon kommenterade, medan vi gick där att det var som att vandra omkring i en zombie film och det var faktiskt en väldigt träffsäker liknelse. Folk låg strödda lite här och där längs trottoaren samtidigt som kraftigt påverkade gick omkring med tomma blickar och spår från många år av tungt missbruk. Vi kan ha gått ungefär två eller tre kvarter och längs den sträckan kan jag med säkerhet säga att jag såg två tillfällen där droger bytte ägare.
Från bergskam till välputsade skyskrapor till slumkvarter på  mindre än tjugofyra timmar. När det hela började bli lite väl olustigt vek vi av från slummen och gick mot China Town.

Henrik Sedin på ett plakat utanför arenan.

Där var det inte ovanligt att de inte brytt sig om att skriva en engelsk översättning på de annars kinesiska skyltarna, och vi som västerlänningar var i solklar minoritet bland folket på gatan. Det var som att vi kommit till ett annat land. Bara för skojs skull passade vi på att gå in i en mataffär. I och med att vi klev in där så kom vi att storögt gå runt med tappade hakor och undra hur fan de kan äta det som fanns i butiken. Här är några substantiv som sällan används i matlagnings sammanhang hemma hos mig i alla fall: Hajfena, fågelbo, sjöhäst, orm.
När ögonen återfått normal storlek irrade vi bara runt planlöst ett tag och helt plötsligt stod vi och läste på en stor skylt: "Rogers Arena". Det är hemmaplan för Vancouvers NHL lag Vancouver Canucks där bland andra bröderna Sedin spelar. Vi tog oss aldrig in till själva arenan men vi var in i souvenir butiken och kikade på en del svindyra småprylar.
Efter det fick det bli en sushi lunch och promenerande i centrum, kollade såklart i en massa butiker och handlade så mycket som budgeten tillät, en snickers.
När så kvällen närmade sig tog vi en buss ut till universitetet där Martins kompis Håkan bodde. Vi fick lite käk och satt och snackade skit ett tag innan det var dags att ta sig iväg till förfesten. Efter den var det nattklubb i downtown. Fullt ös medvetslös till klockan-jag-har-ingen-aning och taxi hem till Håkan.

Dagen efter mådde vi som vi förtjänade så vi promenerade runt inne i stan hela dagen, tills vi beslöt oss för att ta bussen hem klockan fem. Den var fullsatt så vi fick ta en buss två timmar senare, men det var lika bra för jag tror nästan att de bästa bilderna togs under dessa två timmar.
Efter att de beslagtagit min fickkniv (jag har den alltid i skidryggan) i säkerhetskontrollen innan bussen var det riktigt skönt att än en gång sjunka ner i sätet och luta sig tillbaka. Hem till vardagen i Whistler, efter de utan tvekan mest kontrastfyllda dagarna i mitt liv.

 Första intrycket efter det att vi hoppat av bussen.

Krafledningsgator som denna försörjer hela denna tre miljoners stad.

 Det ser ut som en vanlig gata men jag skulle tippa på att ca: 70% av alla människor i bilden är missbrukare.

Torkade sjöhästar.

Har kämpat för att motstå frestelsen att göra alla bilder svartvita, de blir alltid favoriterna.

Jonas hittar en grym vinkel (vilar).

Nytt och gammalt.

Som skylten i bilden säger var detta den olympiska eldens hem.

En byggarbetare på en hårig plats.

Storstadsfenomen jag ej sett tidigare. Uteliggare som putsar bilrutor vid rödljus mot en billig peng.

Precis efter att vi fått reda på att det ska dröja två timmar tills bussen går.

Tidigare nämnda Rogers Arena.

Vancouver skyline.

Naturvetenskaps muséet i förgrunden.

Solnedgång. 

Kom tillbaka från storstan för nån timme sedan, och jag kan meddela att det inte är som i Kluk överhuvudtaget där. Mycket större hus i Vancouver även om fjöset är bra stort i Kluk.
Det här får bli ett litet snabb inlägg så blir det ett större imorrn.

 Minus tjugo och vind med lite småspik i, vad att göra? Hmm, hikea! Två gånger. Jag skulle vilja skriva mer om den här dagen, men just nu har jag lite ont om tid för vi ska med en buss till Vancouver om ett tag. Men jag knäppte i alla fall en hel del bilder och här är några av dem.

Dagens första tur, Disease Ridge. Vi gick fram till mitten och åkte ner åt höger i bild.

Jonas rättar till prylarna medan vinden sliter i skidorna på ryggan.

Så till själva åket, efter noga övervägande hittade vi rätt linje (väg att åka ner)

Jonas fotade mig när jag åkte ner med men de bilderna får komma upp efter Vancouver.

Det vita på mackan är frost som fått grepp om mackan i ryggsäcken.

Jonas isblock eller jag menar fot.

Så till dagens andra tur, solen hade gett upp vid det laget.

Åket nerifrån.

Min lite lätt frostade innerpjäxa när vi kom hem.

Dagens plan var att vi skulle hitta en episk plats i solen där vi skulle bygga en stentuff kicker, göra en massa asballa tricks ta superfräna bilder och sitta och gona i solen. Men solen gick i moln och vi hittade ingen bra landning. Så vi gick in och fikade och åkte ner och låtsades vara nöjda med dagen.

Jag tog lite bilder i alla fall.

 Diseased ridge där vi var och hikeade den 20:e (se blider från sön 20 feb)

 Tyvärr är denna rännan förbjudet område, hade vart fränt att bocka av annars.

Rätt upp i skrevan där är ett åk som heter D.O.A.