Bergstoppar genom bussfönstren. |
Efter att på tisdagen fått ordentliga frostskador högt uppe på en mjölkig bergskam, kändes det riktigt skönt när man morgonen efter fick sätta sig i en varm Greyhound buss och åka på lite storstadsemester. För det var precis så det kändes, att man var på väg på semester.
Bussresan från Whistler tog nästan tre timmar. Men att åka buss i miljöer som dessa är minst sagt en häftig upplevelse. Vi hade ju åkt samma sträcka för knappt två månader sedan när vi anlände från Sverige. Men då var man inte så värst alert med femton flygtimmar i kroppen, så det var som att man aldrig åkt där förr.
Horseshoe bay |
Väl framme steg vi ur bussen och hade inga som helst planer, vi hade ju inte direkt haft massor med tid att planera. Vi hade dock fått tips om att det skulle vara en upplevelse att gå längs East Hastings Street. Detta hade vi fått berättat var en gata där samhällets minst lyckosamma människor lever.
Någon kommenterade, medan vi gick där att det var som att vandra omkring i en zombie film och det var faktiskt en väldigt träffsäker liknelse. Folk låg strödda lite här och där längs trottoaren samtidigt som kraftigt påverkade gick omkring med tomma blickar och spår från många år av tungt missbruk. Vi kan ha gått ungefär två eller tre kvarter och längs den sträckan kan jag med säkerhet säga att jag såg två tillfällen där droger bytte ägare.
Från bergskam till välputsade skyskrapor till slumkvarter på mindre än tjugofyra timmar. När det hela började bli lite väl olustigt vek vi av från slummen och gick mot China Town.
Henrik Sedin på ett plakat utanför arenan. |
När ögonen återfått normal storlek irrade vi bara runt planlöst ett tag och helt plötsligt stod vi och läste på en stor skylt: "Rogers Arena". Det är hemmaplan för Vancouvers NHL lag Vancouver Canucks där bland andra bröderna Sedin spelar. Vi tog oss aldrig in till själva arenan men vi var in i souvenir butiken och kikade på en del svindyra småprylar.
Efter det fick det bli en sushi lunch och promenerande i centrum, kollade såklart i en massa butiker och handlade så mycket som budgeten tillät, en snickers.
När så kvällen närmade sig tog vi en buss ut till universitetet där Martins kompis Håkan bodde. Vi fick lite käk och satt och snackade skit ett tag innan det var dags att ta sig iväg till förfesten. Efter den var det nattklubb i downtown. Fullt ös medvetslös till klockan-jag-har-ingen-aning och taxi hem till Håkan.
Dagen efter mådde vi som vi förtjänade så vi promenerade runt inne i stan hela dagen, tills vi beslöt oss för att ta bussen hem klockan fem. Den var fullsatt så vi fick ta en buss två timmar senare, men det var lika bra för jag tror nästan att de bästa bilderna togs under dessa två timmar.
Efter att de beslagtagit min fickkniv (jag har den alltid i skidryggan) i säkerhetskontrollen innan bussen var det riktigt skönt att än en gång sjunka ner i sätet och luta sig tillbaka. Hem till vardagen i Whistler, efter de utan tvekan mest kontrastfyllda dagarna i mitt liv.
Första intrycket efter det att vi hoppat av bussen.
Krafledningsgator som denna försörjer hela denna tre miljoners stad.
Det ser ut som en vanlig gata men jag skulle tippa på att ca: 70% av alla människor i bilden är missbrukare.
Torkade sjöhästar.
Har kämpat för att motstå frestelsen att göra alla bilder svartvita, de blir alltid favoriterna.
Jonas hittar en grym vinkel (vilar).
Nytt och gammalt.
Som skylten i bilden säger var detta den olympiska eldens hem.
En byggarbetare på en hårig plats.
Storstadsfenomen jag ej sett tidigare. Uteliggare som putsar bilrutor vid rödljus mot en billig peng.
Precis efter att vi fått reda på att det ska dröja två timmar tills bussen går.
Tidigare nämnda Rogers Arena.
Vancouver skyline.
Naturvetenskaps muséet i förgrunden.
Solnedgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar