I Torsdags förra veckan skulle jag kolla mailen innan jag gick till sängs. Sedan dess har saker och ting inte varit sig riktigt likt.
I höstas skickade jag iväg ett gäng ansökningar till lite olika universitet. Vissa till längre program mest för att se om jag hade nån chans överhuvudtaget. Typ hur långt bak i kön hamnar jag? Vissa till kortare kurser som jag tänkte att jag kunde ta på distans medan jag fräste runt på skidor i alperna. Som lite uppvärmning till när det blev dags att plugga på riktigt.
Så jag kom in på en kurs som heter Fotografi och visuell kommunikation, noll obligatoriska sammankomster och inte ens kvartsfart. Perfekt som förberedelse inför antagningsprovet på det program jag hade tänkt söka i vår - Fotojournalistik vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Nu kanske inte Sundsvall är den mest tilltalande studieorten jag kan tänka mig, men ett intressant ämne och nära hem och till fjällen och så vidare. Så ändå helt okej.

Trots att jag kom in på distanskursen och planerade att åka ner till ännu en vinter i Engelberg och fortsätta satsa på att bli riktigt jävla bra på att åka skidor, så behöll jag köplatsen på det program som jag helst av allt ville komma in på men som jag samtidigt verkligen inte trodde att jag hade nog meriter för.

Fram tills att jag öppnade mailen i torstags kväll hade jag helt och fullt glömt bort köplatsen till Journalistik och multimedia vid Södertörns högskola i Stockholm. Idag har jag blivit fotograferad till mitt student-ID som jag ska hämta ut på måndag när första kursen startar.

När jag fick beskedet trodde jag inte riktigt att det var sant. Jag fick, och har fortfarande, känslan av att jag inte kommer att få den här chansen på det här programmet igen. Jag fattade ett snabbt beslut samma kväll att avbryta vintern i Schweiz efter endast en veckas vistelse, istället för de tre månader som var inplanerade.
Dagen efter sade jag upp mig från mitt jobb som skidlärare. I söndags satte jag mig i bilen och började köra norrut mot Stockholm, dagen efter var jag framme. Just nu försöker jag vänja mig vid tanken att totalt byta livsstil och bli stockholmare.
Jag har aldrig varit mer förvirrad.

Höst. Jag har alltid haft en hat - kärlek till denna period. Hösten må ju vara den i särklass vackraste årstiden med alla färger och klara luft. Men när de vackra löven trillat ner och höststormarna rullar in och för med sig ändlösa, kalla regn är det inte så kul längre. När oktober sedan kommer och allt ser som mest bedrövligt ut börjar det hända saker inom mig. Skidåkarhjärtat börjar bulta hårdare och hårdare och den där downhill hojen blir mindre och mindre intressant för var dag som går. Cyklisten blir skidåkare i takt med att sommaren blir vinter! Jag kommer på mig själv att jag kollat webcams och väderleksrapporter i jakt på var Jämtlands första snö ska landa flera gånger om dan den senaste månaden. Sedan, tillslut händer det! En snöstorm och det var klart - Åreskutan är åkbar och hösten är över.

Tidigt en torsdag morgon i mitten av oktober möter jag upp med Johan på macken i Mörsil. God morgon, high five och in med laggen i bagaget sedan bar det av västerut mot Åre. Vi styrde upp till Ullådalen för att slippa onödigt knatande.
Eftersom ingen av oss äger vettig topptursutrustnig spände vi fast skidorna på ryggsäckarna och gick till fots. Inga konstigheter med det. Två timmars pjäx-hike senare kunde vi äntligen klicka i bindningarna och ta säsongens första, djupt efterlängtade svängar. Några staktag i fallinjen och farten är där, lycka! Genast börjar blicken vandra över terrängen efter vinddrivor, knölar och annat kul att leka på. Den totala euforin tar över och jag låter allt bara ske. Jag saktar in i botten av åket och hör Johans glädjerop och förstår att han upplevt exakt samma glädje.
Trots ett pressat tidschema då Johan skulle vara på jobbet tidigt samma eftermiddag bestämde vi oss för att ta ett sista åk på vägen ner till parkeringen. Ingen av oss ville sluta åka trots bristen på varken lift eller kondition att ta sig upp med igen. Men som bekant har ju även de bästa av dagar ett slut. Fast egentligen var det ju snarare skidsäsongen som började.

"Den bästa och tidigaste säsongsstarten någonsin" - Johan

Nu var det ett jäkla tag sedan det kom upp nåt här men nu kände jag att det var dags. Senaste tiden har vi åkt skidor, jag har jobbat en del och vi har hunnit fira Amandas födelsedag. Här är bilderna:

Fredagen blev lite som jag hade väntat mig fast med mindre hunger. Det handlade verkligen inte om några avancerade arbetsuppgifter, jag skulle bara se till att de följde lekens regler och åkte i rätt ordning och höll tiden till nästa grupp. Det kan ju låta som en barnlek men nu handlade det om ett gigantiskt gäng på företagsresa så det var exakt som att handskas med småbarn. De kastade snöbollar på varandra och lyssnade inte på vad man sa och vägrade sluta åka även fast deras tur var över. Vuxendagis var vad det var och inget annat. En rätt så kul och annorlunda dag där höjdpunkten var en betald braklunch.

 Sju pers på en "släde" var det som gällde.

Den andra stationen på berget var att bygga igloo, 24 stycken stod det där i slutet av dagen.

Så här såg "slädarna" ut: två luftsäckar monterade på ett par backhopparskidor. 

Outventure, hette företaget jag var utlånad till.

Detta var även dagen då Gunnar anlände! Varmt välkommen!

Down Day är ett populärt uttryck som ofta används av skidåkare när man vill att "sitta hemma hela dan" ska låta lite coolare. Men det är exakt vad denna dagen har varit, nere i byn, nere i soffan, nere i bottenskrapet av vad som nyligen var de senaste uppdateringarna på bloggar och hemsidor som annars är räddningen när det finns för mycket tid.

Men egentligen är det inte hela sanningen för mig, för jag har faktiskt varit på möte med jobbet. Det var en briefing angående ett stort event som jag ska vara med och jobba på. Det kommer att vara inte mindre än 260 personer från verktygs tillverkaren Hilti är i  byn och vill ha kul. Det är ett digert schema med massor av aktiviteter hela dagen och jag ska vara ansvarig för bob-åkningen. Har inte riktigt förstått min arbetsuppgift helt men det lär väl visa sig. 

En annan sak som händer imorgon är att Gustav säger hejdå och sticker till Lund för att bli smart, medan Gunnar kommer hit för att sprida glädje i fyra månader.

 Knäppte denna i väntan på att mötet skulle börja.

Ibland när planeterna inte riktigt står i linje och skidsuget inte infinner sig till hundra procent, brukar jag ta med mig stora kameran upp på berget och knäppa lite bilder på vad som råkar befinna sig framför kameran. Idag var en sådan dag och förutom en del träd, berg och snö så lyckades även Gustav befinna sig framför linsen vid några tillfällen. 

Vädret var inte riktigt av den typen man ser i broschyrerna, men det tycker jag ofta främjar för bättre bilder än blåa (tomma) skyar. Dessutom har nog aldrig klarblåa himlar bidragit med några vidare imponerande snöfall. Så idag fick vi en del bra bilder, såväl som några bra svängar. Det var till och med väldigt bra svängar emellanåt. 

 Och där var uppehållet över! Sedan sist har det varit i stort sett full huggning. Jag var hem till Sverige en vecka över jul och träffade familj och en del vänner, vilket var riktigt riktigt trevligt. Tack för biljetterna mor och far! Sedan åkte jag ner igen lagom till nyår och efter nyår har det nog varit antingen middagsbjudning eller nåt annat galej. Så ikväll är jag tråkig stannar jag hemma, festligheterna i byn till trots.
Men nu är jag igång med dagliga uppdateringar igen i alla fall och ikväll kommer det till och med ett andra inlägg om en par timmar.  

 Jul i Jämtland är tamejfan svårslaget.

Nyår i Engelberg är tamejfan lika svårslaget. Kim, Gustav, Martin, Stina och Emilia.

Vissa (inklusive jag) tycker att det är lite segt med matblider men nu snackar vi trerätters nyårs middag så jag kör ändå. Tomatröra på toast - mammas recept (grymma grejer)

Hasselbackspotatis med fläskfilé i god sås och gröna bönor.  

Kladdkaka.

Gårdagens Sushikväll, helt episkt gott.

Hur. Mycket. Som. Helst.

 

Gårdagens plan var att ta det lugnt och se till att vara vid liften i hyfsad tid idag, mirakulöst nog lyckades det denna gång. Troligen beroende på gårdagens ångestladdade frånvaro från berget. Jag kan inte säga annat än att det var väldigt lyckat att planen lyckades för det var verkligen helt episkt bra idag, drygt 4800 höjdmeter midjedjup lössnö har avverkats. Det är lite småsent och jag orkar inte komma med några fler superlativ, men jag vill att ni föreställer er att åka i runda slängar sex gånger åka från Åreskutans topp ner till kabin dal i midjedjup lössnö. 

Gonatt, hörs i Sverige imorrn.

Definitivt ett ofördelaktigt namn.

Ruggigt värt med köplunch i backen idag.

Gustav med 1200 höjdmeter puder under sig.

Samma åk nerifrån.